ur "så fort jag går ut", kerstin norborg

Jag kan inte förklara det här. När jag kommer in i hans lägenhet
tittar jag på alla saker som om jag såg dem för sista gången. Detta
gör mig mycket sorgsen. Jag ser på hans böcker, på de lite slitna
kläderna som hänger över stolen, på morgonrocken, och på klockan
i vardagsrummet som slår varje hel- och halvtimme. Jag går och
ställer mig vid fönstret, tittar ut. Jag tänker att han ser mig där: den
svarta klänningen, håret som blivit lite yvigt. Som bakgrund den vita
fönsterkarmen, krukväxterna och de rosa stenhusen på andra sidan
gatan. Jag tänker att det är en vacker bild. Jag tycker om att stå vid
fönster, titta ut. Jag vill att han ska se min rygg, min nacke och det jag
tittar på därutanför. Jag vill att han ska komma fram till mig vid fönstret,
omfamna mig bakifrån, lägga händerna på min mage, stå med mig där,
titta ut. Jag vill att vi ska se på utsikten. Jag vill att sikten ska vara fri.


Igår förmiddag när jag kom hem efter att ha sovit hos honom, satte jag
genast på radiom. Jag gör ofta så, knäpper på den så fort jag kommer hem.
Det kanske är rastlöst men jag tycker om det, detta att bara hamna i något,
vad som helst. Lantbruksnytt till exempel, eller på söndagkvällarna när det
är ryska och tyska språkprogram.
- Nein danke, ich brauche keine Hilfe.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0