Persistence of memory

jag känner hur min närvaro här sakta men säkert flytit mig ur händerna. en dag två och så hundra

jag behöver bara lite tid.
(jag älskar er fortfarande)



Är det för tidigt att skriva en självbiografi vid sjutton år?

har det hemskt fint jajaja oroa er icke för mig!

flädersaft
Underbart Spännande Ställen
konstiga karlar
brevpapper
venedig

gör mig glad!

och att
klippa sig
få nya underkläder och strumpor
skriva en berättelse
drömma att man gör akrobatik med en klasskamrat
titta i minneslådan
lyssna på bra skivan ett par gånger

nu ska jag ta mig en svängom, adjö!


Would you please please please please please please please stop talking?

höstrusket kom sannerligen i rättan tid. jag är litet trött på solsken och klibbiga kläder. jag vill helst bara sitta upprätt och lyssna till tvradio och ibland kika ut genom fönstret och prisa gud över min uppvärmda boning. kanske baka en kaka eller bläddra igenom en tidning och endast titta på bilderna. koka lite te och lyssna på en favoritlåt. vänta tills det blir vintermörkt och tända alla mindre lampor och sitta i det dova ljuset. sätta på mig min bästa kappa och trotsa regnet. jag vet inte.



















Namnlös

Jag har inte längre "bra" dagar. Jag har inga dåliga dagar att jämföra med.

En sak om förvånar mig är människors vårdslöshet, människor som utan eftertanke, eller snarare utan att reflektera kring den egna åsikten, försöker föra en diskussion. Jag må låta självgod, men jag syftar inte på saker som enligt mig skulle vara "felaktiga åsikter", utan det som sägs utan belägg eller övertygelse.

Idag blev jag stoppad på gatan av tre elever från skolan X. Jag minns att det var en flicka och en pojke och faktumet att jag inte minns den tredje visar bara på hur självupptagen jag blir i de situationer då jag får visa min åsikt. De ville ha svar på frågor som rörde psykisk ohälsa och stress. Bara det att man nämner dessa två i ett sammanhang får en att förstå att de har en omedelbar koppling. Trots förseningen till idrottslektionen så tänkte vi att det vore intressant att få höra vad de hade att säga. Frågorna var i stil med "Vad är stress för dig?", ja, skolbänkenfrågor helt enkelt.

"Stress är de fysiologisk-hormonella anpassningsreaktioner i kroppens organsystem som utlöses av fysiska och mentala påfrestningar, ”stressorer”. Den kan ha flera olika orsaker; inklusive smärta, nedkylning, rädsla och flykt...

...Många psykiatriska sjukdomar har en stark koppling till felaktiga stressreaktioner, bland annat schizofreni, ångestsyndrom och framförallt depression är starkt kopplade till stress."

(Tack wiki)

Inga anteckningar togs under de minutrarna vi stod och pratade, bara det antydde att ja, stress är vad stress är och det är likadant för alla. Alla är vi stressade och utbrända för allt är så jobbigt, speciellt när man är ung och ojojoj. Pust.
Du får vg på ett prov, stress. Dina föräldrar bråkade imorse, stress. Samhället har krav på en, stress. Man ska vara högpresterande socialt, kulturellt, intellektuellt och ha många bollar i luften, stress. DETTA mina vänner är, enligt eleverna från skolan X, stress. Stress för mig, är när någon säger åt mig vad stress är.

Problemet med stress är att man tillåter den att existera, faktumet att man ska vara så medveten om att den finns skapar hypokondri, och det är då man drabbas av den. I ettan var jag ett vrak, ett sentimentalt ångestmonster som stressade över ALLT. Jag spenderade ungefär 90% av tiden på att oroa mig över situationer och uppgifter och resterande 10% på att faktiskt göra dem. Jag fick panik över vilka vänner jag hade och inte hade, hur det gick för mig i skolan, vem jag var men framförallt vem alla andra trodde att jag var. Jag försökte gå ner i vikt, plugga hårdare, få lite fler vänner och lyssna på bättre musik. Tyvärr insåg jag inte att mitt liv inte skulle förbättras av några "att göra" punkter på en lista.

Den bästa frågan var "Vad tror ni att politikerna kan göra?". Jag vrålade ut "INGENTING" för att det är sant, och bara det att människor går runt och tror att andra människor kan förändra ens prioriteringar och självbild skrämmer mig. Problemet ligger inte i politikernas passivitet utan snarare individens passivitet. Det är intressant hur PK det är att tycka synd om sig själv i stressrelaterade sammanhang, hur man alltid kan fiska sympati och att "det är alla andras fel" att man är stressad, men hur man kallas "Pretto" eller självgod om man har självförtroende och starka åsikter.

Jag lovar er, att ingenting i mitt liv har förändrats. Inga människor har tillkommit eller försvunnit sedan "börskraschen" våren 2010. Jag har precis lika mycket skolarbete och alla jävliga människor är lika jävliga. Jag har bara insett att vissa "stressfaktorer" alltid kommer att finnas där och det är jag som bestämmer ifall jag vill låta mig stressas eller ej. Det är alltså ingen lokal politiker som har haft psykoanalys med mig.

Det finns bra känslor och så finns det dåliga känslor, och de väger olika tungt men de är fortfarande av samma art. Antingen så väljer man att uppfyllas av de bra känslorna eller så uppfylls man av de dåliga. Ingen utav känslorna kommer att försvinna. Varför då vältra sig i de dåliga och sedan försöka ta sig upp med någon slags påhittad självbevarelsedrift. Att genom provisoriska åtgärder försöka fördriva alla problem som ligger djupare än ett matteprov. Det finns ingenting att ta sig upp ur.

Det är bara att acceptera att det alltid kommer att finnas människor som inte tycker om en, min rumpa kommer alltid att vara stor och skolarbete kommer aldrig att bli frivilligt. Så, jag har lagt upp det på en hylla bredvid mig och jag vet att allt det där finns där och stirrar ned på mig och det bästa jag kan göra är att avge en lätt spasmisk vink. Jag ser all skit, men det bekommer mig inte. Det är inte bittert, det är frigörelse.

Mina problem är inte tyngre än någon annans, jag är inget specialfall som omnämns i bibeln. Jag är inte den första som vältrar sig i självömkan och viktproblem. Jag är en helt vanlig person, precis som alla andra. Men det är inte jag, skolledningen eller Mona Sahlin som kommer att hjälpa dig med din stress och det är heller ingenting allmängiltigt, det är något som ligger hos en själv.

Bye bye baby

Det är hemskt det där, när man varit isolerad med sin sjukdom i ett par dagar och sedan ska vistas bland allmänheten igen. De uppspärrade ögonen och den överentusiastiska närvaron, ett tyst "hallelulja" över att man inte längre sitter ensam på sitt rum med sina redan förbrukade näsdukar. Dagen har förlutit fint, hehe. Jag hann med två kära återseenden, min kaffekopp som återfanns i Annas skåp och Granny och Gramps som var på besök från England.

Nu ligger jag vitt utbrett över hela min säng i bara underkjol, utan en idé om vad jag ska göra härnäst. Det ni borde göra är iallfall att söka ögats fröjd genom att kika på franska showgirls under tjugotalet, precis vad jag gör i detta nu.





"Allt går mycket bra! Vår lördagspublik därnere i mörkret har belönat oss med ovationer, bravorop, visslingar, skrik och välmenta oanständigheter.
---
Jag tar också med mig ett brev jag nyss fått:
Madame, jag har suttit på första parkett, Er begåvning som artist föranleder mig att tro att Ni besitter motsvarande talanger, blott ännu mer originella och fängslande, även utanför detta område. Gör mig nöjet att supera med mig ikväll. . ."
Colette i Varieté, 1910

Och så lite toner.

Säg det med ett leende

Fy för att vara förkyld, att sitta i ett rum fyllt med alvedonandedräkt och självdestruktivt stirra ut mot solen utanför fönstret.

Hurra för att motverka dålig feng shui och krasslighet genom att gå och dansa i en två timmar. Nu har jag precis avnjutit lite kött och sjunger högt för dagens väl nyttjade skolk. Fuck the system!!






Tjugosju

söndagar är min bästa dag. det är den enda dagen då det är tillåtet att göra precis vad man vill, i ett tempo som inte riskerar hjärtattack, även om det kan vara fint det med.

i detta ögonblick sitter jag och lyssnar till Everly Brothers och funderar över kärleken medan Frida löser allt för svåra matematiktal vid köksbordet. jag vet inte om det är jag eller ångan från min förkylning som skapar denna söndags sentimentalitet, men jag känner mig litet ensam.

noll är ingenting, och det svåraste som finns. akta er för noll.

Snoddis; the deathlist

Nu får det vara nog.

Jag har tigit så länge jag kunnat, men nu, när jag länge begrundat det hela och faktiskt accepterat att det blivit en epedemi, så kan jag nu öppet beklaga mig.

Det började ungefär som en viskning i ett klassrum, någon talar tyst men intensivt om något som EJ kan vänta! och det sprider sig för att någon noterar att ja, det är visst ingen fara att viska. Flockdjur som vi är så sitter tillslut hela klassen och ler brett och drar anekdoter från 98' på ljudvolym femtio tills högtalarna sprängs.

Vart jag än sätter ned min fot, tunnelbanan, kaffis, korridorerna, på trottoaren, banne mig på ett random kickboxningsplace, så är den där, och blänger på mig. Herr Snoddis. I alla former, svansen, bullen och numera även "babytofsen". VAD hände med den välfriserade prettomannen? VARFÖR stjäl alla sina småsyskons rosa snoddisar? VILL ni att jag ska avlida? Alla snoddisar, jag kräver att veta.

Jag ber till fashiongudarna, spräng högtalarna.

Sumo kampsport självförsvar brottning boxning karate jujutsu judo budo katana sverige sweden malmö lund helsingborg göteborg stockholm karlskrona vetlanda kickboxning danmark kung fu wushu tai chi chuan baguazhang xinyi liuhe quan qigong qi gong yoga tjejer kvinnor för mma Sumo kampsport självförsvar brottning boxning karate jujutsu judo budo katana sverige sweden malmö lund helsingborg göteborg stockholm karlskrona vetlanda kickboxning danmark kung fu wushu tai chi chuan baguazhang xinyi liuhe quan qigong qi gong yoga tjejer kvinnor för mma
En högt uppsatt variant av "Classic snoddis" - in action


Kändissnoddis


Epic snoddis-gemenskap-lycka

.. alla håller med, utom Mister Snoddis

Sasha fierze

..och för oss andra, som inte alls har lika intressanta liv, återstår bara att luta sig tillbaka och bedöma alla andra.


Ma mémoire sale

en gnutta regn vore på sin plats. och jag är förundrad över lyckan som slår mig i ansiktet gång på gång. vad gör du här egentligen?

jag håller oftast inte med. en dröm om att jag stoppar händelseförlopp, stiger in i discovery channel bland djur som parar "ursäkta, känner ni ens varandra?" punkt

hösten är bland den finaste årstiden och jag tänker inte lyssna på alla som tycker synd om sommaren som inte ens gjorde särskilt mycket nytta.

jane eyre - bridget jones
världen går mot rätt riktning (och så jag åt andra hållet)


Hysteri


File:Hystéro-Épilepsie Attaque XXXV.jpg
 






dag ett

första skoldagen avklarad. frida lagar hemmalagade hamburgare som aldrig vill bli färdiga och både jag och percy är hemskt hungriga.
tyck synd om oss.

Put on your sunday clothes

jag har en känsla av att ifall jag tänder lampan så kommer mitt rum vara fyllt av tysta andetag som jag först inte hörde men nu såg.

lampan förblir släckt. istället äter jag lite chokladpraliner och tänder min andra, ytterst svaga, lampa med rosa skärm så att mitt rum från gatuplan får se ut som ett horhus. eller bara lonely-girl-eating-chocolate-from-the-i-want-to-die-secret-chocolate-stash (med kombinationslås).

imorgon är det meningen att jag ska befinna mig i skolan klockan åtta. jag borde öva lite på mitt obefintliga presentationstal. eller bara fortsätta trycka på facey-b och likea statusar som "Att ha många vänner här inne på facebook är livsviktigt. Men hur många av dom vågar vara en true bro. Vill du vara där för mig när jag behöver dig så trycker du på "gilla" och lovar då aktivt att skjuta mig om jag slutar gilla kebab."


*lovar*

*

för närvarande är jag den enda personen vaken i mitt hushåll. till och med min mor ligger och sover på soffan här bredvid medan frida ligger och svettas ned mina lakan.

själv har jag redan hunnit dricka mitt kaffe och äta bröd med rostade frön och ska snart bege mig
tänkte bara skänka en hälsning



I'm not an only child but still

"I mina drömmar hänger Eva tillbaka äpplet i trädet och livet fortskrider i ljuv harmoni"

jag är inget kedjerökande barn, bara en poltergeist i mina hemtrakter (trots att mitt namn är så underligt att man undrar ifall jag kommer från en annan planet)

jag känner mig litet ensam då jag önskar innerligt att hösten ville komma nu ungefär. då ska jag ta er allihop i hand och äventyra för det är min specialité strax efter överraskningsgröten.

ibland har jag en aning om att människor håller sig borta med flit och det kan vara lite som att ha en sång på repeat och det kan kännas tryggt men efter ett tag bara som att ligga på rygg rakt uppåt fast utsträckt, oerhört obekvämt och ensamt.

efter flera dygn av isvatten och filmer flera årtionen sedan (som jämt handlar om kärlek) så vill man inte vara ensam längre trots att isvattnet är så himla gott för mitt kranvatten är alltid så ljummet och filmen var så vacker

vi, ni och jag, är så elaka mot varandra
som lämnar varandra i sticket
och ingen borde få lämnas ifred.


"Hästen som tappade sina glasögon"

"Hästen kliade sej i huvudet. Den beslöt att noggrant tänka igenom alla möjligheter som den nu hade. Den gick fram till bordet och efter att ha funderat länge skrev den:
1. Jag är en häst och jag har tappat mina glasögon.
Vad gör jag nu?
2. Jag skaffar naturligtvis nya.
För ett ögonblick tyckte hästen att det var en bra idé. Men sen kom den ihåg nånting och började åter skriva:
3. Men jag har inte tillräckligt med pengar för att kunna skaffa mej nya glasögon.
4. Och jag får pengar genom att läsa hästböcker.
5. Som jag nu inte kan läsa utan glasögon.
Hästen kände hur håren blev grå, så bekymrad var den. Den här dan har då inte börjat på något sätt lovande, tänkte den. Jag måste bara tänka genom alltsammans.
Det måste finnas något sätt. Och hästen skrev snabbt:
6. Jag kan sälja mej till en korvfabrik, men då kan jag inte använda pengarna som jag får för det.
7. Jag kan ta mej till ett ponyläget för flickor.
8. Jag går ut i världen för att söka min lycka.
9. Jag går ut i världen för att söka min lycka.
Hästen försökte läsa igenom sin lista, men märkte till sin fasa att den inte såg vad den skrivit. Den kom bara ihåg de två sista meningarna. Bra, tänkte hästen, båda råden verkar förnuftiga. Men vilket ska jag välja? Nummer åtta eller nummer nio? Hästen funderade. Och ju längre hästen funderade, desto klarare stod det för den att den borde följa råd nummer nio.
- Jag går ut i världen för att söka min lycka, sa den, det må vara mitt beslut.
Hästen greps av stor glädje. Allt föreföll nu lätt. Hästen gick fram till sin garderob och sökte fram sin mössa och sina stövlar. Den snöt sej länge, och näsan trumpetade som en trumpet. Hästen grävde fram sin magra portmonnä under madrassen, stack den i fickan och gav sej i väg med detsamma. Den ville inte se sej om. För den kände på något sätt på sej att om den såg sej om, såg den välkända stolen, de kära böckerna, två torra tallgrenar i en glasburk, häststatyn av sten, så skulle det bli för svårt att ta avsked. Jag tänker inte mer på saken, tänkte hästen, jag måste bara ge mej av. Och hästen stängde sin dörr. Dörren dånade, hemmet försvann, och framför sej hade hästen plötsligt nånting helt annat: träd, hus, en väg, buskar. Nånstans längre bort hördes ljus av bilar och människor, men dit ville hästen inte ta sej. Den drog ner mössan djupare över ögonen, nös och började i stadig lunk bege sej mot skogen; den smala stigen försvann under de kåddoftande tallarna. På sin dörr hade hästen lämnat en lapp:
HÄST FÖR EVIGT PÅ RESA. ELLER NÄSTAN: JAG HÄLSAR BARA PÅ NÅGON ANNANSTANS. KANSKE ÅTERVÄNDER JAG. MAN VET ALDRIG.
Men inne i rummet väntade hästens glasögon arga på att husbond skulle komma tillbaka. De låg på en liten och mörk plats och frös förfärligt.
Vem skulle väl tycka om att hamna under en ostkupa i kylskåpet?"
"Hästen kliade sej i huvudet. Den beslöt att noggrant tänka igenom alla möjligheter som den nu hade. Den gick fram till bordet och efter att ha funderat länge skrev den:
1. Jag är en häst och jag har tappat mina glasögon.
Vad gör jag nu?
2. Jag skaffar naturligtvis nya.

För ett ögonblick tyckte hästen att det var en bra idé. Men sen kom den ihåg nånting och började åter skriva:
3. Men jag har inte tillräckligt med pengar för att kunna skaffa mej nya glasögon.
4. Och jag får pengar genom att läsa hästböcker.
5. Som jag nu inte kan läsa utan glasögon.

Hästen kände hur håren blev grå, så bekymrad var den. Den här dan har då inte börjat på något sätt lovande, tänkte den. Jag måste bara tänka genom alltsammans.
Det måste finnas något sätt. Och hästen skrev snabbt:
6. Jag kan sälja mej till en korvfabrik, men då kan jag inte använda pengarna som jag får för det.
7. Jag kan ta mej till ett ponyläger för flickor.
8. Jag går ut i världen för att söka min lycka.
9. Jag går ut i världen för att söka min lycka.

Hästen försökte läsa igenom sin lista, men märkte till sin fasa att den inte såg vad den skrivit. Den kom bara ihåg de två sista meningarna. Bra, tänkte hästen, båda råden verkar förnuftiga. Men vilket ska jag välja? Nummer åtta eller nummer nio? Hästen funderade. Och ju längre hästen funderade, desto klarare stod det för den att den borde följa råd nummer nio.
- Jag går ut i världen för att söka min lycka, sa den, det må vara mitt beslut.

Hästen greps av stor glädje. Allt föreföll nu lätt. Hästen gick fram till sin garderob och sökte fram sin mössa och sina stövlar. Den snöt sej länge, och näsan trumpetade som en trumpet. Hästen grävde fram sin magra portmonnä under madrassen, stack den i fickan och gav sej i väg med detsamma. Den ville inte se sej om. För den kände på något sätt på sej att om den såg sej om, såg den välkända stolen, de kära böckerna, två torra tallgrenar i en glasburk, häststatyn av sten, så skulle det bli för svårt att ta avsked.

Jag tänker inte mer på saken, tänkte hästen, jag måste bara ge mej av. Och hästen stängde sin dörr. Dörren dånade, hemmet försvann, och framför sej hade hästen plötsligt nånting helt annat: träd, hus, en väg, buskar. Nånstans längre bort hördes ljud av bilar och människor, men dit ville hästen inte ta sej. Den drog ner mössan djupare över ögonen, nös och började i stadig lunk bege sej mot skogen; den smala stigen försvann under de kåddoftande tallarna. På sin dörr hade hästen lämnat en lapp:
HÄST FÖR EVIGT PÅ RESA.
ELLER NÄSTAN: JAG HÄLSAR BARA PÅ NÅGON ANNANSTANS.
KANSKE ÅTERVÄNDER JAG. MAN VET ALDRIG.

Men inne i rummet väntade hästens glasögon arga på att husbond skulle komma tillbaka. De låg på en liten och mörk plats och frös förfärligt.
Vem skulle väl tycka om att hamna under en ostkupa i kylskåpet?"

kvinnospel och Ulf

"jag är bara en Ulf i fårakläder"
det bästa är att dricka fem koppar kaffe och ge livscoaching trots att klockan överstigit läggdags


MAN
jag vill träffa den där Man, han verkar ha koll på det mesta. en messias och livsguru (eller)
"Man kan ju inte hälsa på människor Man inte riktigt känner, Man vill inte skämma ut sig och Man vill inte vara fel"
Man stödjer inte misstag och spontanitet, Man vill inte att Man ska dricka den sjätte koppen "instant café". Man städar inte undan efter sig när han förstör den kosmiska balansen.

Man, du är dum i huvudet.
(skit i alla tråkizar)

How about some lovin'

det är bra att det finns människor som beställer en alldeles för stor tårta för ett bröllop, i hopp om att dra till sig lite fler gäster, så att det kan bli en hel del över, så att fina ungdomar kan få ha tårtkalas i en trädgård bland putsade villor. tack för idag kära Kajsa.

BFF - en sluten cirkel

"It's a girl!!"
Bruna ögon, 59,6 kg.

"Grattis till er nya familjemedlem! Att ta hand om en nyfödd liten bebis kan i början verka svårt och överväldigande, särskilt om det är ert första barn, men ni kommer att lära känna er bebis på nolltid."

(Och det är med kisande, suddig blick jag ser på er nu, redo att förpesta världen med min närvaro.)
Gissa vem

Jag har dykt upp här på shamhut ett antal gånger men mottog först idag "ett särskilt dokument" med inloggningsuppgifter. Jag tror att en presentation vore i sin ordning.

Jag bor bland grönska och turkkiosker i söderort längst ut på tunnelbanelinjen. I sjutton år har jag trängts med min syster och mor i en minimal lägenhet på fjärde våningen. Våra soffor är röda och jag har min mors brudklänning på väggen, tapeterna i hallen har gulnat tack vare inomhusrökning och i mitt kylskåp finns alltid vitost och marinerade oliver.

Jag uträttar inte särskilt mycket här i världen, jag tror varken på politik eller på liv efter döden (det blir bara svart, som att somna) och jag är alldeles för tankspridd för att vara uppmärksam på nyheter eller populärkultur. Egentligen, fyller jag ingen särskild funktion förutom möjligtvis utfyllnad. Jag sysslar varken med musik, fotografi eller sport. Jag spenderar mina dagar med att sitta i mitt blåa kök och lyssna på kasettband och cd-skivor från svunna tider. Jag lagar måltider till Frank Sinatra eller sitter på min balkong och skriver listor i min svarta bok eller ritar streckgubbar eller dör på en lektion någonstans klockan halv nio på morgonen. Men nu, äntligen, har mitt liv fyllts av en större mening. Ett större perspektiv.
Burcu Sahin, hamsterskötare och frilansare på shamhut.


Sincerely yours
BBBB


RSS 2.0