kallocain, karin boye

"Kallocain är en blekgrän vätska som injiceras direkt i blodet. Den
påverkar nervsystemet och ger ett kort drömlikt rus. Under påverkan
av drogen avslöjar människor sina innersta hemligheter. Effekten avtar
snabbt när kallocainets verkan upphört."

"Det finns få saker som säger mer om en människa än hennes bild av
livet: om hon ser det som en väg, ett fältslag, ett växande träd eller ett
rullande hav. För min del såg jag det med en snäll skolgosses ögon som
en trappa, där man skyndade från avsats till avsats så fort man kunde,
med flämtande andetag och medtävlaren i hälarna."

"Allt var möjligt, till och med det värsta av allt: att det fortfarande var
honom hon älskade och inte mig."

"Man kan tala om 'kärlek' som ett föråldrat romantiskt begrepp, men jag är
rädd att den finns likafullt, och ända från början rymmer den ett obeskrivligt
kvalfullt element. En man dras till en kvinna, en kvinna till en man, och för
vart steg man närmar sig varandra, har man givit till spillo något av sig själv;
en serie nederlag, där man hoppades på segrar."

"- Du får inte dö ifrån mig, sade jag. Jag behöver dig. Du måste stanna hos mig.
Men jämsides med min ängslan för att lämnas ensam löpte en liten rännil av hopp:
ja varför inte - varför kunde hon inte dö - det kanske vore rätta lösningen på problemet?"

"Man blir för upptagen av sig själv, när man har det så här. Det står ingen kvinna ut
med. Jag hatar alla kvinnor. De lockar en, förstår ni, men de står inte ut med en sen.
De är falska. Jag hatar dem,.."

"När man säger: Jag orkar inte, så menar man: Jag orkar inte leva. Man menar inte:
Jag orkar inte dö - för det orkar man, dö orkar man alltid, för då får man vara som man vill..."

"Vi söker ingen organisation. Det som är organiskt behöver inte organiseras. Ni bygger
utifrån, vi byggs inifrån. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån
och in. Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död
materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in."

"..huden lyste som jämn levande sammet mot hennes tunga svarta ögonbryn och
ögonfransar. Den spända röda bågen hade slappnat i sömnen till en mjuk och mycket
trött flickmun. Så ung hade jag aldrig sett henne som vaken, inte ens då vi först lärde
känna varandra, och aldrig så rörande."

"Vet du att det är avundsvärt att vara ung flicka och olyckligt kär, fast man inte förstår
det då? När man är ung flicka, går man och tror att det finns något annat, en frihet, som
ska komma med kärleken, ett slags tillflykt som ska finnas hos den man håller av, ett slags
värme och ett slags vila - något som inte finns."

"Och jag lade märke till hans skratt, som påminner så mycket om ditt. På så sätt fick jag
nästan vara med om din barndom."

"Natten andades, natten levde, och så långt ut i det oändliga jag kunde se pulserade
stjärnorna som hjärtan och fyllde tomrummet med våg på våg av vibrerande liv."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0